Lillmatte och Lois i höstas
Igår var Lillmatte och jag och lyssnade på ett teoripass i ”klassiskt ridning”. I slutet såg vi film är fransmannen Philippe Karl undervisade och även red själv. Väldigt intressant att se hur lugnt och metodiskt han arbetade och vid ett tillfälle glatt utbrast ”this is baraock’n'roll!” Det finns en häftig musikstil där barockmusik blandas med rock. Just under barocken var ridningen en konst som var väldigt viktig inom adeln. Man lade ner mycket tid på att utbilda ryttare och hästar till att imponera på omgivningen – tornerspel där det dog för många av bara farten hade blivit omodernt.
Nestorn Kyra nämnde vid en intervju förra året att uttrycket ”klassisk ridning” blivit kidnappat. Och det är något jag fastnat för. Det är så viktigt att ifrågasätta det vi håller på med. Jag har en känsla av att det uppstått ett slags ”vi och dom” helt i onödan. Inom dressyrridningen har aveln gjort att vi glada amatörer har mycket häst att rida. Vill man inte bli svettig när man rider, kanske man väljer en annan ras än den som är något av ”hela havet stormar” att hålla sig kvar på. Hästens väl och ve är huvudsaken och ibland kan jag bli jätteglad som domare när det dyker upp ett annorlunda ekipage på tävling. Till exempel ett kallblod som visar en härlig vilja att röra sig framåt, är uppmärksam, eftergiven på tygeln, accepterar bettet med en ryttare som sitter bra med fina och effektiva hjälper. Nu når inte detta ekipage de allra högsta siffrorna eftersom de inte kan slå knut på sig själva och nå upp till idealet i TR. Att kommunicera med hästar gör mig väldigt ödmjuk, det är jag som måste anpassa mig till hästen och inte tvärt om. Vi har mycket att lära av varandra inom olika inriktningar inom ”hästeriet” och i dressyren tror jag inte någon säger emot moment 240 i TR
Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna. Genom systematisk stegring av gymnastiskt arbete skall muskulaturen och ledgångarna ges sådan styrka och elasticitet att hästen under ryttaren kan röra sig med bibehållen balans. Detta visar sig i fria och spänstiga gångarter, i likformighet, lätthet och ledighet vid rörelsernas utförande. Hästen skall snabbt, mjukt och villigt följa ryttarens, så vitt möjligt, omärkliga hjälper. Hästens bakben skall i alla gångarter röra sig energiskt. Vid minsta anfordran av ryttaren skall bakbenens framåtdrivande eller uppbärande kraft ökas.
Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta.
Lillmatte skojade till det och red på bettlöst i ridhuset och det såg jättetrevligt ut.
tur vi har nära till ridhus.
Senaste kommentarer